Ohita navigointi
Till thl.fi-ingångssidan

Artikel

    Ledare

    Ålderdomen är
    en skrämmande tanke

    Hurdan kommer jag att vara när jag blir gammal, om jag lever länge? Hur kommer vardagen att se ut och hur kommer jag att förhålla mig till att jag blir svagare, att mina krafter sinar och att jag förändras? Vem ska sköta om mig sedan när jag inte längre klarar mig på egen hand och hurdana värderingar kommer de som arbetar inom äldreomsorgen att ha? Eller kommer jag alls att få vård, då man redan nu säger att det inte finns tillräckligt med yrkesfolk för att svara mot det ökande antalet äldre.

    Min tro på framtiden är vacklande, eftersom den nuvarande människosynen inte betraktar åldrandet som något naturligt och en del av livscykeln. Dagens värderingar inbegriper inte heller en rätt för äldre att existera som fullvärdiga människor bland alla andra.

    Tanken på att åldras  känns skrämmande. Många grubblar framför allt över sina egna rättigheter. Rädslan för att mista självbestämmanderätten utgår från verkligheten, från det som händer nu. Till exempel i Helsingfors har man dragit in på institutionsvården genom att stänga ålderdomshem. Det är kanske ett bra mål, men metoderna är dåliga. Äldre har varit tvungna att flytta utan att någon frågat efter deras eller de anhörigas åsikter. Ingen har frågat dem, trots att strategierna framhäver hur viktigt det är att bli hörd och att klientens rättigheter borde beaktas bättre inom social- och hälsovården.

    Var och en av oss vet att det redan är tungt och stressigt att flytta för unga, för att inte tala om äldre varav en del inte ens förstår varför de måste lämna det bekanta hemmet. Ålderdomshemmet eller servicehuset är ju deras hem. I denna otrygghet är det en klen tröst att få veta att det finns ett nytt och kanske ännu bättre rum på något annat ställe. Det tar tid att anpassa sig till det nya stället, tid som de kanske inte har kvar. För att inte tala om de krafter som krävs för att hantera förändringar.

    En bekant till mig har varit tvungen att byta servicehus tre gånger innan man kunde hitta en permanent plats. Detta äventyr "fick" hon uppleva som 85-åring. Och det finns många andra liknande fall. Rätten att bestämma själv är självklar för oss som är i arbetslivet, men den som bor på ett ålderdomshem måste kanske kämpa till och med för sin rätt att äta en bakelse eller att ha kaffebröd i skåpet om det råkar komma gäster.

    Att dra in på institutionsvården och att tala vackert om att bo länge hemma garanterar inte nödvändigtvis en mänsklig behandling, om äldre är tvungna att hanka sig fram ensamma i sina hem med hjälp av en hemvårdare som dagligen byts ut och utan något slags tidsfördriv.

    Man talar vackert om självbestämmanderätten, men den genomförs inte riktigt i praktiken. Beklagligt många äldre har ännu långt kvar till målet att få sin röst hörd. Förhoppningsvis är detta mål ändå inte helt utom räckhåll.

    PÄIVI KAPIAINEN
    Chefredaktör

    Sidans början

    Skriv ut |

    Publicerats 19.9.2007, Uppdaterats 3.12.2010

    Ingen har frågat dem.

    Uppdaterats 3.12.2010
    © THL, 2009 | Info om webbplatsen | Webbredaktionen
    Institutet för hälsa och välfärd - PB 30, 00271 Helsingfors - Karta- Tfn 020 610 6000, Fax 09-76 13 07, E-post fornamn.efternamn@thl.fi